Hur kommer fotbollens fair play-ideal att stå sig i framtiden? Resonemang utifrån nämnda källor.

Av Magnus Rickard

Fotbollen är gjord för män av män… …och då gentlemän i synnerhet. Den Engelska överklassen myntade de första oskrivna reglerna inom sporten som fotbollen springer ur och rätt tolkade behövdes inga regler ur formell synvinkel. En gentleman kämpar, uppträder korrekt, vårdar sin kropp och tränar för att bli bättre och tar utövandet på allvar. En framgång tas med ett upphöjt lugn och ungefär likaså en motgång. Fotbollen var vid denna tid inte åldersintegrerad men på privatskolorna i England kring mitten av 1800-talet infördes dessa ”regler” som egentligen inte var regler utan snarare en policy. Syftet var att de uppväxande gentlemännen skulle vara just ”gentle” (eng för mjuk), men ha förmågan att via schysta metoder visa hårdhet. Fair play-begreppet är som en konsekvens såväl klassmärkt som könsmärkt. Det kommer från överklassen och övre medelklassen och kvinnor var utestängda från spelet. I sambandet med införandet av enhetliga regler som enhetligt började skrivas ned 1863 gjordes detta som ett skydd av det korrekta gentlemannamässiga uppträdandet på plan. Man var rädd för att detta ideal inte skulle överleva den tillväxt som fotbollen utsattes för. Nästa gång idealet upplevdes vara utsatt för hot var i början av 1900-talet, vilket resulterade i att ’Sportsmanship Brotherhood’ (Direkt översatt idrottsbrödraskapet), kände ett behov av att 1926 formalisera och även nedteckna de etiska reglerna. Tillsammans utgör de formella reglerna i regelboken och fair play idealet -’Idrottens Etos’. Fair play idealet har i stort överlevt utbredningen av fotboll till att innefatta andra klasser än överklassen och både kommersialisering och globalisering ser inte ut att kunna påverka fair play idealet nämnvärt.
Kutte Jönsson menar som jag uppfattar som lite provokativt att det eventuellt kan vara så att fair play faktiskt hämmar idrottens utveckling och endast tjänar som ett kulturkonservativt moraliserande. Själv tolkar jag det som att i breddidrott i allmänhet och i ungdomsidrott i synnerhet så fungerar fair play så som det var tänkt från början. Det är karaktärsdanande hos växande individer och får som konsekvens att idrotten betalar tillbaka till samhället i form av kämpande, trevliga medborgare som brukar allvar. Amatöridealet levde ensamt i Sverige fram till ca mitten av 1900-talet. Då professionella spelare äntrade scenen kom ånyo diskussion om fair play till ytan. Man trodde att gentlemanna principen skulle försvinna då man fick yrkesarbetande spelare på planen. Möjligen kan man se en förändring men det är möjligen också så att företeelserna vinklas i massmedias optik snarare än att det verkligen har skett en förändring. Avsteg från idrottens etos innebär inte att fair play idealet inte fungerar utan snarare att det fungerar om det kommer till omgivningens kännedom att ett övertramp har skett. Det finns olika sätt att tolka och förstå fair play begreppet ur etiskt-teoretiskt perspektiv. Dels kan man tolka det för att man frivilligt underkastar sig de oskrivna reglerna och hyser en ömsesidig respekt att motståndaren gör likadant (Rawl’s kontraktsteori). Eller så låter man dessa reglers tolkning styras av de konsekvenser en viss handling ger. Den kvantifierade lyckan eller nyttan får avgöra vilket som är den korrekta handlingen i en given situation (Utilitaristisk teori). Denna ”naturvetenskapliga” teori har utsatts för kritik för att den i inte tar spelarnas varierande moraliska värdegrund med i beräkningarna och samma händelse kan komma att få olika innebörd för olika spelare. Samtidigt tar den inte humanistiska hänsyn. Det sista teoriperspektivet är att lika fall behandlas lika och relevant olika fall behandlas olika (Aristotelisk teori).
Det som betraktas som fair play kan undergräva domarens roll och användas i osportsliga syften. Jag tar ett exempel: En ytterback som springer ihop med en motståndare reser sig inte utan ligger kvar av den anledningen att backlinjen är hårt tillbakapressad och de behöver en paus för att komma rätt. I denna situation förväntas motståndaren spela bollen över linjen, trots att domaren som kanske sett och bedömt att det inte är någon fara. Här bidrar fair play reglerna, om man använder dem i felaktiga syften, till att spelet förstörs. Fair play har en given plats i fotbollen och om man använder filosoferna Robert Butcher och Angela Chneider’s tes att fair play-reglementet i grunden är ett sätt att visa respekt för spelet. Det finns vidare olika nivåer av respekt enligt filosoferna. Den svagare som innebär att man underkastar sig reglerna så som de är skrivna och en starkare form där man också respekterar motståndarna och behandlar dessa jämlikt. Fair play vårdas av både de internationella organisationerna och de nationella och kommer att finnas kvar i framtiden om än i något modifierad form. Möjligen kan damfotbollens intåg utmana just gentlemans idealet då detta bygger på att man skall visa hårdhet och vara stark. Då just detta inte är en framträdande egenskap i den klassiska feminina könsrollsstereotypen kanske damfotbollen kan komma att utmana denna del. Alternativt följer damfotbollen gentlemannaidealet men detta innebär att fotbollsspelande damer behöver fortsätta justera sin könsroll mot det maskulina hållet. När det ’övriga’ samhället blickar in i fotbollens värld så finns det säkert ett önskemål att bibehålla fair play-idealet då detta kan hjälpa till att styra upp socialt utsatta grupper som omfamnas av fotbollen. Framförallt då man ser det i ljuset av att fotbollen faktiskt fostrar ungdomar som kan komma från varierande bakgrund. Med vetskap om detta kan den tysta överenskommelse fortsätta att det allmänna fortsätter att sponsra fotbollens utveckling.

Källor
Jönsson, Kutte, utdrag ur Idrottsfilosofiska introduktioner, Malmö 2007
Andreasson Jesper, “Mellan svett och mascara”, www.idrottsforum.org, 2006
Melkersson, Mattias, “Brand Management as a vantage point for revising developmental opportunities and challenges within contemporary women´s soccer in Sweden: The case of LdB FC Malmö”,
Fundberg, Jesper, Kom igen, gubbar!, Carlssons, Stockholm 2003