Tomas Petersons tankar om selekteringen inom svensk fotboll och egna reflektioner och resonemang.

av Magnus Rickard

Toppning är fult! Fusk, ja till och med ett brott mot de mänskliga rättigheterna enligt vissa uttolkare av FN¨s barnkonvention. Detta är inte Tomas Peterson tankar om selektering men en bra början för att närma sig ämnet med lite glöd. De flesta jag träffat håller med om att toppa ett lag, där alla är lika engagerade i laget, för en kortsiktig seger är fel. Den svenska idrotten, som i huvudsak är finansierad av allmänna medel, har till stor del historiskt manat till att alla skall beredas möjlighet att få vara med. Detta utan att behöva värderas. Resonemanget gäller barn (upp till 12 år) och till viss del ungdomar (13-19 år). Var brytpunkten mellan ungdomsspelare och senior skall dras är inte strikt uttalad från Svenska Fotbollförbundet (SvFF). Som exempel kan nämnas att i SvFFs ”Fotbollens Spela, Lek och Lär”, som är en hjälp för distriktens och fotbollsklubbarnas policyarbete, framgår att slutsegrare inte skall koras förrän vid 13 års ålder i cupturneringar. Skånes distrikt har valt att börja serier och kora segrare från 10 år via sitt representantskapsmöte som är det högsta beslutande organet inom distriktet. Resultatmedvetenhet och i vissa fall resultatfokus är förenligt med tävlingsfostran som är klubbarnas uppdrag. Klubbens uppdrag är även att utöva föreningsfostran och här menar Peterson att dessa två olika uppdrag får motverkande konsekvenser. Tävlingsfostran bidrar till att ’-många blir färre’ och föreningsfostran bidrar till att ’-många blir fler’ eller åtminstone,
’-många blir kvar’. Får att uppnå goda resultat för såväl samhället i stort som för elitfotbollen bör dessa fostransmodellerna vara i balans. Den ena är inte bättre än den andra men om t ex tävlingsfostran får dominera, i yngre åldrar, finns risken att leken försvinner och ersätts av vuxenidrottens allvar. I selekteringen av talangfulla spelare på såväl klubb- som förbundsnivå dominerar tävlingsfokus och här menar Tomas Peterson att svensk fotbollselit existerar trots denna selekteringsmodell och inte på grund av densamma. Selekteringen bör komma senare helst inte innan alla spelare genomgått pubertet. Toppning, nivåindelning eller selektering beskriver i stort sett samma beteende då det betraktas genom ett barns ögon. Petersson menar att man för tidigt söker särskilja spelare med en hög fotbollkompetens för att ge dessa en miljö som bättre utvecklar och månar om dessa individers intresse för fotbollen. Ännu har ingen kunnat visa på en modell som hittar talanger i tidig ålder och att vara duktig tidigt behöver inte betyda att man är duktig senare. Trots detta väljer man att selektera efter fotbollskompetens som egentligen endast är ett mått på den fysiska mognaden. Fysisk, psykologisk och allmän mognad varierar stort mellan två individer med samma kronologiska ålder och kan komma att bli omvänd vid en annan tidpunkt. Utvecklingen hos en individ sker inte linjärt med tiden utan följer ett högst individuellt mönster. Ett annat fenomen som får genomslag är att i samma lag i fotbollsskolan (5 år) kan den kronologiska åldern skilja 20% trots att de anses lika gamla och mäts mot varandra med avseende på hur skickliga de är. Detta fenomen minskar med ökad ålder men Peterssons forskning visar dels att med tidig selektering finns de som är födda sent i åldersgruppen inte kvar i sporten i högre ålder. Denna effekt, Relative Age Effect (RAE), Finns beskriven i många sammanhang inte minst inom idrotten. Trots detta verkar man inte ta informationen till sig och söka en lösning som minimerar denna effekt. I det material som Petersson redovisar är chansen att ta sig till fotbollseliten om man inte blir uttagen till zonlägren som 13 åring minimal. Av de bortvalda, de som är födda sent på året eller har begåvats med en sen utvecklingskurva, finns talangfulla spelare som skulle ta en plats i landslaget om de inte valts bort så tidigt. Hur stor denna gruppen är kan endast uppskattas. Men det kan konstateras att landslaget hade varit bättre om alla spelare hade fått chansen att konkurrera om platserna. Detta en vinst för elitfotbollen. Om de som idag väljs bort, och som ett resultat av detta slutar, hade fortsatt med idrott som ett resultat av den föreningsfostran de fått till livs, hade folkhälsan sett annorlunda ut och detta är ju en samhällsvinst. Vidare finns risken att “talangerna” tillskrivs roller eller kompetenser som ”cementeras” och bibehålls långt fram i karriären. Denna roll kan upplevas som en börda och andra spelare som bär denna lätt kan fara illa då rollen slutligen förloras. Denna åsikt har jag inte hittat i litteraturen utan det är min egen. Personligen anser jag utifrån mitt perspektiv som gammal fotbollspelare, fotbollsförälder, fotbollstränare och sist men inte minst oldboysspelare, att Peterson inte bara har rätt i sitt resonemang ur ett resultatfokus. Vad jag menar är att förutom vinsten att fotbollen hade blivit bättre utan ett selekteringssystem så finns det vinster att hämta för samhället i stort med fler idrottsengagerade samhällsmedborgare. Utvecklingen till aktiv idrottsman eller idrottskvinna är en delikat provess i vilken många har en lång väg att vandra beroende på vilken social och kulturell bakgrund man kommer från. Om selektering sätter käppar i hjulet för detta så tycker jag att den bör tas bort redan av detta skäl.

Källor
Petersson Tomas, Talangutveckling eller Talangavveckling?, Stockholm 2011
Rädda Barnen, Politik för en trygg idrott, Stockhlm, 2013