Hur ser situationen ut i svensk ungdomsfotboll? Resonemang utifrån Jesper Fundbergs bok, ”Kom igen, gubbar! – Om pojkforboll och maskuliniteter”.

av Magnus Rickard

Fotbollen framställs som en fantastisk plats för barn och ungdomar att lära för livet, både vad gäller sociala och psykologiska och sist men inte minst fysiska färdigheter och en positiv inställning till aktivitet, motion och idrott. Denna framställning är lättare att göra trovärdig då man ser fotbollen i jämförelse med alternativa livsstilar som kriminalitet, droger och alkohol. Fotbollen är normbärande med såväl en skriven regelbok som informella regler samt en fostran i kollektivt och individuellt ansvar. Med fantastisk plats menar jag att det som fotbollen förmedlar är konstruktivt i många avseenden samt att den har en naturlig dragningskraft då den rätt utformad upplevs som lustfylld av utövarna.
Fundberg har förutom sin egen erfarenhet som spelare fram till övre tonåren och allmän konsument av fotboll följt två olika lag och ett lag i synnerhet under en tid och diskuterar eller problematiserar fenomen inom dessa strukturer. Då materialet är ett exempel på hur det kan se ut i ett fotbollslag blir episoderna som återberättas och problematiseras av anekdotisk karaktär, men igenkänningsfaktorn är hög för mig. Normalitet utvecklas inom ett pojklag en miljö med liten transparens, som till viss del är avskild från resten av samhället. Då pojkarna är formbara inte bara som fotbollspelare utan även som individer kan utvecklingen av maskulinitet i denna miljö påverka maskulinitet i samhället i övrigt. Detta samband får en stor tyngd eftersom fotbollen är så pass dominerande som huvudsaklig sysselsättning för pojkar i uppväxtåren. Detta sammanträffar med tiden då stora delar av grunden för maskulinitet och könsroller läggs. Normen i denna miljö tolkas som att genusordningen mellan män och kvinnor blir att män överordnas kvinnor och att heterosexuell läggning egentligen är det enda egentliga alternativet med avseende på sexuell läggning. Detta sett ur ett reproduktionsperspektiv. Vidare hittar Fundberg en underordning av etniska minoriteter i förhållande till majoriteten. Förmodligen påverkas normen för genus och könsroller, sexuell läggning och etnicitet i olika grad beroende på vilket lag man hamnar i, vilken tränare man får eller vilka föräldrar som står vid sidan som åskådare, det vill säga från vilket område laget springer ur. Fokus ligger i framställningen i boken på de mer problematiska sidorna inte som en allmän sanning för alla lag, men då dessa problem faktiskt återfinns i större eller mindre omfattning bör de uppmärksammas och diskuteras. Då pojkfotbollen är relativt sluten med dominans av män som tränare och ledare som i många fall tar upp en slumrande fotbollskarriär sedan 10 – 20 år. denna gång som tränare. Gamla praktiker reproduceras och en ibland 20 år gammal norm appliceras på unga pojkar som dyker upp som en betingad klassisk reflex då den gamle mannen (tränaren) återinträder i denna miljö. Man kan också se dessa praktiker som en reflexiv lek i en sluten miljö som medger att individen på andra arenor än i denna slutna miljö antar en mer förhandlande maskulinitet som förkroppsligar en strävan mot ökad jämställdhet. Då man tittar på fotbollens inverkan på samhället i grupperspektiv försvinner många facetter av vad fotbollen faktiskt bidrar med. Kanske den ”grabbiga” miljön påverkar negativt eller sanktionerar beteende som inte är önskvärt i andra delar av samhället. I ett individuellt perspektiv för vissa individer däremot blir fotbollen mycket viktig, De som kanske som enda alternativ hade hittat kriminalitet, droger eller alkohol. Frånvarande fäder är ett annat problem som samhället har svårt att möta på ett naturligt sätt. Pojkfotbollen anses ge ett signifikant bidrag då ledaren/tränaren ses som motsatsen till en frånvarande fader.
Ur historiskt perspektiv har pojkfotbollen utvecklats från att dels men inte enbart vara ett sätt att karaktärsdana och fostra deltagarna. Inte nödvändigtvis pojkar eller ungdomar då ålderssegregation kom så sent som på mitten av 1900-talet. I en tillbakablick i nutidshistorien förstås att pojkfotbollen blir alltmer vuxenorganiserad och samhällsstyrd samtidigt som introduktionen till fotboll kryper ner i ålder samt att ålderssärskiljningen blir mer finstilt. Fair play-idealet och/eller delar av gentlemannaidealet lever kvar från 1800 talets England. Detta innebär att vid varje tillfälle göra sitt bästa, uppträda korrekt, vara tränad och uthållig och bruka allvar och vara seriös. Detta är det uttalade idealet som framställs, hursomhelst finns det situationer då andra ideal på ett tyst men ändå tydligt sätt kommer till ytan. Man kan bryta en regel i vissa situationer eller lägga sig i straffområdet för att få straff trots att detta inte är i enlighet med idealet och få positiv uppmärksamhet eller beröm inom laget. Det finns en avvägning mellan hierarki och kamratskap, tävlan och samarbete och allvar och lek. Resultatet då slutsignalen blåses tenderar att bli viktigare för framförallt tränare och föräldrar men även för spelarna och denna företeelse tenderar att krypa längre ned i åldersgrupperna. Detta kan få till följd att idealet kommer att se annorlunda ut framöver där hierarki premieras framför kamratskap, tavlan framför samarbete och allvar framför lek.

Källor
Fundberg, Jesper, Kom igen, gubbar!, Carlssons, Stockholm 2003
Jönnson, Kutte, Idrottsfilosofiska introduktioner, idrottsforum.org, 2007