Tomas Petersons tankar om selekteringen inom svensk fotboll och egna reflektioner och resonemang.

av Magnus Rickard

Toppning är fult! Fusk, ja till och med ett brott mot de mänskliga rättigheterna enligt vissa uttolkare av FN¨s barnkonvention. Detta är inte Tomas Peterson tankar om selektering men en bra början för att närma sig ämnet med lite glöd. De flesta jag träffat håller med om att toppa ett lag, där alla är lika engagerade i laget, för en kortsiktig seger är fel. Den svenska idrotten, som i huvudsak är finansierad av allmänna medel, har till stor del historiskt manat till att alla skall beredas möjlighet att få vara med. Detta utan att behöva värderas. Resonemanget gäller barn (upp till 12 år) och till viss del ungdomar (13-19 år). Var brytpunkten mellan ungdomsspelare och senior skall dras är inte strikt uttalad från Svenska Fotbollförbundet (SvFF). Som exempel kan nämnas att i SvFFs ”Fotbollens Spela, Lek och Lär”, som är en hjälp för distriktens och fotbollsklubbarnas policyarbete, framgår att slutsegrare inte skall koras förrän vid 13 års ålder i cupturneringar. Skånes distrikt har valt att börja serier och kora segrare från 10 år via sitt representantskapsmöte som är det högsta beslutande organet inom distriktet. Resultatmedvetenhet och i vissa fall resultatfokus är förenligt med tävlingsfostran som är klubbarnas uppdrag. Klubbens uppdrag är även att utöva föreningsfostran och här menar Peterson att dessa två olika uppdrag får motverkande konsekvenser. Tävlingsfostran bidrar till att ’-många blir färre’ och föreningsfostran bidrar till att ’-många blir fler’ eller åtminstone,
’-många blir kvar’. Får att uppnå goda resultat för såväl samhället i stort som för elitfotbollen bör dessa fostransmodellerna vara i balans. Den ena är inte bättre än den andra men om t ex tävlingsfostran får dominera, i yngre åldrar, finns risken att leken försvinner och ersätts av vuxenidrottens allvar. I selekteringen av talangfulla spelare på såväl klubb- som förbundsnivå dominerar tävlingsfokus och här menar Tomas Peterson att svensk fotbollselit existerar trots denna selekteringsmodell och inte på grund av densamma. Selekteringen bör komma senare helst inte innan alla spelare genomgått pubertet. Toppning, nivåindelning eller selektering beskriver i stort sett samma beteende då det betraktas genom ett barns ögon. Petersson menar att man för tidigt söker särskilja spelare med en hög fotbollkompetens för att ge dessa en miljö som bättre utvecklar och månar om dessa individers intresse för fotbollen. Ännu har ingen kunnat visa på en modell som hittar talanger i tidig ålder och att vara duktig tidigt behöver inte betyda att man är duktig senare. Trots detta väljer man att selektera efter fotbollskompetens som egentligen endast är ett mått på den fysiska mognaden. Fysisk, psykologisk och allmän mognad varierar stort mellan två individer med samma kronologiska ålder och kan komma att bli omvänd vid en annan tidpunkt. Utvecklingen hos en individ sker inte linjärt med tiden utan följer ett högst individuellt mönster. Ett annat fenomen som får genomslag är att i samma lag i fotbollsskolan (5 år) kan den kronologiska åldern skilja 20% trots att de anses lika gamla och mäts mot varandra med avseende på hur skickliga de är. Detta fenomen minskar med ökad ålder men Peterssons forskning visar dels att med tidig selektering finns de som är födda sent i åldersgruppen inte kvar i sporten i högre ålder. Denna effekt, Relative Age Effect (RAE), Finns beskriven i många sammanhang inte minst inom idrotten. Trots detta verkar man inte ta informationen till sig och söka en lösning som minimerar denna effekt. I det material som Petersson redovisar är chansen att ta sig till fotbollseliten om man inte blir uttagen till zonlägren som 13 åring minimal. Av de bortvalda, de som är födda sent på året eller har begåvats med en sen utvecklingskurva, finns talangfulla spelare som skulle ta en plats i landslaget om de inte valts bort så tidigt. Hur stor denna gruppen är kan endast uppskattas. Men det kan konstateras att landslaget hade varit bättre om alla spelare hade fått chansen att konkurrera om platserna. Detta en vinst för elitfotbollen. Om de som idag väljs bort, och som ett resultat av detta slutar, hade fortsatt med idrott som ett resultat av den föreningsfostran de fått till livs, hade folkhälsan sett annorlunda ut och detta är ju en samhällsvinst. Vidare finns risken att “talangerna” tillskrivs roller eller kompetenser som ”cementeras” och bibehålls långt fram i karriären. Denna roll kan upplevas som en börda och andra spelare som bär denna lätt kan fara illa då rollen slutligen förloras. Denna åsikt har jag inte hittat i litteraturen utan det är min egen. Personligen anser jag utifrån mitt perspektiv som gammal fotbollspelare, fotbollsförälder, fotbollstränare och sist men inte minst oldboysspelare, att Peterson inte bara har rätt i sitt resonemang ur ett resultatfokus. Vad jag menar är att förutom vinsten att fotbollen hade blivit bättre utan ett selekteringssystem så finns det vinster att hämta för samhället i stort med fler idrottsengagerade samhällsmedborgare. Utvecklingen till aktiv idrottsman eller idrottskvinna är en delikat provess i vilken många har en lång väg att vandra beroende på vilken social och kulturell bakgrund man kommer från. Om selektering sätter käppar i hjulet för detta så tycker jag att den bör tas bort redan av detta skäl.

Källor
Petersson Tomas, Talangutveckling eller Talangavveckling?, Stockholm 2011
Rädda Barnen, Politik för en trygg idrott, Stockhlm, 2013

Hur ser situationen ut i svensk ungdomsfotboll? Resonemang utifrån Jesper Fundbergs bok, ”Kom igen, gubbar! – Om pojkforboll och maskuliniteter”.

av Magnus Rickard

Fotbollen framställs som en fantastisk plats för barn och ungdomar att lära för livet, både vad gäller sociala och psykologiska och sist men inte minst fysiska färdigheter och en positiv inställning till aktivitet, motion och idrott. Denna framställning är lättare att göra trovärdig då man ser fotbollen i jämförelse med alternativa livsstilar som kriminalitet, droger och alkohol. Fotbollen är normbärande med såväl en skriven regelbok som informella regler samt en fostran i kollektivt och individuellt ansvar. Med fantastisk plats menar jag att det som fotbollen förmedlar är konstruktivt i många avseenden samt att den har en naturlig dragningskraft då den rätt utformad upplevs som lustfylld av utövarna.
Fundberg har förutom sin egen erfarenhet som spelare fram till övre tonåren och allmän konsument av fotboll följt två olika lag och ett lag i synnerhet under en tid och diskuterar eller problematiserar fenomen inom dessa strukturer. Då materialet är ett exempel på hur det kan se ut i ett fotbollslag blir episoderna som återberättas och problematiseras av anekdotisk karaktär, men igenkänningsfaktorn är hög för mig. Normalitet utvecklas inom ett pojklag en miljö med liten transparens, som till viss del är avskild från resten av samhället. Då pojkarna är formbara inte bara som fotbollspelare utan även som individer kan utvecklingen av maskulinitet i denna miljö påverka maskulinitet i samhället i övrigt. Detta samband får en stor tyngd eftersom fotbollen är så pass dominerande som huvudsaklig sysselsättning för pojkar i uppväxtåren. Detta sammanträffar med tiden då stora delar av grunden för maskulinitet och könsroller läggs. Normen i denna miljö tolkas som att genusordningen mellan män och kvinnor blir att män överordnas kvinnor och att heterosexuell läggning egentligen är det enda egentliga alternativet med avseende på sexuell läggning. Detta sett ur ett reproduktionsperspektiv. Vidare hittar Fundberg en underordning av etniska minoriteter i förhållande till majoriteten. Förmodligen påverkas normen för genus och könsroller, sexuell läggning och etnicitet i olika grad beroende på vilket lag man hamnar i, vilken tränare man får eller vilka föräldrar som står vid sidan som åskådare, det vill säga från vilket område laget springer ur. Fokus ligger i framställningen i boken på de mer problematiska sidorna inte som en allmän sanning för alla lag, men då dessa problem faktiskt återfinns i större eller mindre omfattning bör de uppmärksammas och diskuteras. Då pojkfotbollen är relativt sluten med dominans av män som tränare och ledare som i många fall tar upp en slumrande fotbollskarriär sedan 10 – 20 år. denna gång som tränare. Gamla praktiker reproduceras och en ibland 20 år gammal norm appliceras på unga pojkar som dyker upp som en betingad klassisk reflex då den gamle mannen (tränaren) återinträder i denna miljö. Man kan också se dessa praktiker som en reflexiv lek i en sluten miljö som medger att individen på andra arenor än i denna slutna miljö antar en mer förhandlande maskulinitet som förkroppsligar en strävan mot ökad jämställdhet. Då man tittar på fotbollens inverkan på samhället i grupperspektiv försvinner många facetter av vad fotbollen faktiskt bidrar med. Kanske den ”grabbiga” miljön påverkar negativt eller sanktionerar beteende som inte är önskvärt i andra delar av samhället. I ett individuellt perspektiv för vissa individer däremot blir fotbollen mycket viktig, De som kanske som enda alternativ hade hittat kriminalitet, droger eller alkohol. Frånvarande fäder är ett annat problem som samhället har svårt att möta på ett naturligt sätt. Pojkfotbollen anses ge ett signifikant bidrag då ledaren/tränaren ses som motsatsen till en frånvarande fader.
Ur historiskt perspektiv har pojkfotbollen utvecklats från att dels men inte enbart vara ett sätt att karaktärsdana och fostra deltagarna. Inte nödvändigtvis pojkar eller ungdomar då ålderssegregation kom så sent som på mitten av 1900-talet. I en tillbakablick i nutidshistorien förstås att pojkfotbollen blir alltmer vuxenorganiserad och samhällsstyrd samtidigt som introduktionen till fotboll kryper ner i ålder samt att ålderssärskiljningen blir mer finstilt. Fair play-idealet och/eller delar av gentlemannaidealet lever kvar från 1800 talets England. Detta innebär att vid varje tillfälle göra sitt bästa, uppträda korrekt, vara tränad och uthållig och bruka allvar och vara seriös. Detta är det uttalade idealet som framställs, hursomhelst finns det situationer då andra ideal på ett tyst men ändå tydligt sätt kommer till ytan. Man kan bryta en regel i vissa situationer eller lägga sig i straffområdet för att få straff trots att detta inte är i enlighet med idealet och få positiv uppmärksamhet eller beröm inom laget. Det finns en avvägning mellan hierarki och kamratskap, tävlan och samarbete och allvar och lek. Resultatet då slutsignalen blåses tenderar att bli viktigare för framförallt tränare och föräldrar men även för spelarna och denna företeelse tenderar att krypa längre ned i åldersgrupperna. Detta kan få till följd att idealet kommer att se annorlunda ut framöver där hierarki premieras framför kamratskap, tavlan framför samarbete och allvar framför lek.

Källor
Fundberg, Jesper, Kom igen, gubbar!, Carlssons, Stockholm 2003
Jönnson, Kutte, Idrottsfilosofiska introduktioner, idrottsforum.org, 2007